tisdag 28 april 2015

Bland ekvationer, kalkyler och offerter

Vissa dagar skramlar det bara till.
Inte enbart för att det faktiskt är normaltillståndet i mitt liv - utan för att vissa polletter dimper ner på rätt ställe.
Idag insåg jag till exempel att jag är en betydligt mycket bättre person på att förklara märkliga problemlösningstal i matematik, än vad jag någonsin vågat drömma om.

Alltså - vi ska inte glömma bort att jag valde Humanistisk linje på gymnasiet en gång i tiden, inte för att jag var så ohemult intresserad av att tillägna mig kunskaper i främmande språk - som för att undgå fler mattelektioner!
Ändå verkar det som om mitt relativa ointresse/kunskapsnivå/matematiska tänkande är en ångström (!) bättre än vad jag vanligtvis försöker göra gällande!?

Jag har nästan tillbringat all min vakna tid, både på jobbet och hemma, med att räkna, förklara, peppa och klura på just mattetal idag.
Nu är det verkligen inga kärnfysik-rymdforsknings-rädda-världen-uträkningar vi pratar om men utifrån min horisont är det anmärkningsvärt många timmar som ägnats åt ämnet.

Först lekte vi matteprov på morgonen, sen praktisk tillämpning av tidigare matematiskt framställda ritningar- skalenligt -därefter mer problemlösning, följt av 2av4 egna barns matteläxor som innehöll en del bråk, x/y-faktorer och busenkla ekvationer.

Och däremellan har jag roat mig med att göra överslag av störst ekonomiska besparing, kontra insats, kontra offertkalkylsjämförelser av jord-, vs bergvärme för vår gårds räkning.

Någon som har åsikter om bäst eller sämst här, räck upp en hand, tack!

Till sist ska ni även få ett klockrent boktips för matteovilliga barn; Sifferdjävulen!
Någonstans i mina gömmor finns den, redo att letas fram och läsas högt för nästa kull barn i det Mångmammska hemmet.

(Men hörrni, har ni några som helst åsikter om det här med berg/jordvärme - hojta till är ni snälla)!

måndag 20 april 2015

Sheriffen har gått och blivit en fjortis!
Visserligen dröjer det ännu ett år innan sonen får lagligt framföra en moped på allmän väg men eftersom vi bor på gård med relativt stora egna ytor, så vi var inte dummare än att vi insåg att en egen  moppe skulle smälla högt.

Gossen har inte gjort annat än stimmat om körkortsfrågor, trimsatser (mor morrar då), skickat kopiösa mängder med länkar till mig med intressanta annonser osv i all oändlighet de senaste 18 månaderna!

Igår skickade han ännu en länk - som gjorde att far-är-rar och jag hittade något ännu bättre!
Ett snabbt ivägskickat mejl, ett positivt svar och dagens planering fick göras om!
Lillasyster fixade frukost på sängen åt födelsedagsbarnet (bacon och äggröra), far och son stuvade in sig i bilen, hyrde släp och kom hem med en toppenfin tvåtaktare.

Jag har nog aldrig sett en tonnis så lycklig!
Eller då många spår i gräsmattan...

Vi andra fick försöka roa oss bäst vi kunde medan vnsinnesaffärer pågick 15 mil från hemmet så Cirkus Bambino fick ännu ett besök av väl valda delar av Mångmammeklanen!
Den tyska familjen Weissheit, i år förstärkt med en höknäst tonsurprydd äldre man och hans andra hälft - en hennahårfärgad och hårdspacklad kvinna iförd stringdräkt jonglerade med bollar och cylindrar.
Sönerna i cirkusfamiljen har växt till sig och blivit säkrare artister, döttrarna såg något mindre roade ut.

måndag 13 april 2015

Sprickfärdig av stolthet!

Ibland glömmer jag bort att jag är en så kallat "skrivande person".
En sådan som inte mår fullständigt komplett bra om jag inte får knattra på tangenter, spreta ner spridda anteckningar, lämna drivor av lappar om besynnerliga tankar, åsikter eller fixa idéer runtomkring mig.

Tur att jag blir påmind om det lite då och då.

I lördags ringde storadottern mig och svarade bara kryptiskt att: "jag ska bli utgiven".
Givetvis var jag full av frågor, illtjut och gratulationer - på en och samma gång.
Idag är det offentliggjort från förlagets sida.
Dotterns debutroman - är inte bara solklar vinnare i deras tävling - utan även tänkt att bli tryckt och utgiven vad det lider.

Jisses så ohemult roligt, stolthetsframkallande och galet det-händer-inte-på-första-försöket-artat det är!

Som tur är, fick denna vinst mig att komma ihåg min blogg som numera för en tynande tillvaro.
Visserligen lämnar jag fortfarande drivor med lappar, anteckningar, planeringar, sammanställningar och utvärderingar efter mig men kanske snarare av arbetsrelaterad karaktär än lustfylld blogg/krönike/skönlitterär dito.

Å andra sidan klagar jag verkligen inte.
Att ranta runt i skolkorridorer dagarna i ända, slåss med bångstyriga tonåringar, utbyta erfarenheter med kollegor och ha åsikter om pedagogik stup i kvarten är vansinnigt underhållande det med.

Annars hade jag nog inte börjat planera för en fortsatt karriär inom skolans värld efter kommande sommarlov.
För det har jag.
Planer alltså.
Karriär är nog att ta i lite men elevhänget gillar jag.
Skarpt. 

Ännu-allra-mest-lattjo är ändå att dottern vann!

lördag 11 april 2015

Ingen som känner mig skulle komma på tanken att anklaga mig för att vara främlingsfientlig.
Inte heller de vänner jag håller mig med.
Tvärtom.

Däremot anser jag mig ha rätt att hysa åsikter om hur en statlig myndighet - i det här fallet Migrationsverket, med lagen i ryggen - och en privat vinstsugen aktör, inte ens lokalförankrad utan med sitt säte 25 mil härifrån orten - agerar, utan att behöva lyssna till vad bybor, samhälleliga föreningar eller ens kommunala politiker har att säga om saken.

Vi bor i ett litet småländskt samhälle, utslängt några mil norr om residensstaden Växjö.
Vi har sedan Balkankrisen i 90-talets början, varit erkänt duktiga på att ta hand om våra flyktingar och invandrare.
Föreningar, organisationer, kyrkor, skola, bibliotek och företagare - alla försöker med sina tillgängliga medel kratta manegen för en så god integration/inkludering som möjligt 
Redan idag har Migrationsverket ett 20-tal lägenheter till sitt förfogande för asylsökande människor, de allra flesta på flykt undan fasor vi bara kan drömma horribla mardrömmar om.

Nu vill privata intressen, placerade i Malmö, kamma hem ett fett kontrakt med Migrationsverket och placera en flyktingförläggning ännu längre ut i spenaten.
En ännu mindre byhåla, belägen ca 7-8 km utanför själva samhället, utan affär, med tre bussturer per dag - två mot samhället, en hem till byn igen - absolut ingenting alls i närheten mer än mer eller mindre välmående villor och medelklassfamiljer.
Inga naturliga mötesplatser, mer än möjligtvis vid busshållplatsen-  och knappt det.

Om avståndet mellan by och samhälle är en försvårande aspekt, är det som följer därpå än värre!

Föreställ er följande scenario;

Barn i flyktingfamiljer har rätt till adekvat undervisning/deltagande i pedagogisk omsorg!
Självklart ska det vara så.
Men...skolan hyser redan idag en femtedel elever med annat modersmål än svenska.
Alla dessa (runt 100 elever) har laglig rätt att få hjälp med sin utbildning, sin språkundervisning och möjlighet att delta fullt ut i sitt, förhoppningsvis, nya samhälle.
Vi har en (1) sva-lärare* på hela skolan.
En!

Givetvis en omöjlig ekvation.
Varje dag bryter vi i som arbetar i skolan mot skollagen.
De kompetenser som efterfrågas existerar inte.
Hur mycket vi än trollar med knäna, går det bara inte ihop.
Och tro mig - vi trollar oavbrutet!

I första hand är det inte de ekonomiska resurserna som saknas.

Det är däremot de kompetenser vi behöver som saknas.
Det finns helt enkelt inte tillräckligt många lärare, special-, eller sva-dito att uppbringa.
Ändå ska ännu fler barn knycklas in och skramlas runt i den svenska skolformen.
En hel del av dessa barn har inte ens sett en stol, ett bord eller en klocka innan de ramlade ner i vårt land, långt mindre stiftat bekantskap med skriftspråk.

Kan någon vänlig själ förklara vad vi gör emot dessa våra allra minsta?

I senaste riksdagsvalet la 17% av de som röstade sin röst på Sd.
Just i detta lilla Småländska samhälle jag råkar ha slagit ner bopålarna i!?
En skrämmande men tyvärr alldeles för historiskt igenkännbar företeelse för att kunna ignorera.

Av skolans ca 520 elever är runt 100 stycken i behov av en sva-lärare (svenska som andra språk).
"Mitt" klassrum ligger vägg-i-vägg med Internationella Klassens rum och det går inte en dag utan att en eller flera av dess elever är inne hos mig och pratar, skrattar och kramas.

Jag älskar det!

Dessa ungar/elever/barn är inte det minsta annorlunda än alla andra av jordens små människor!
Allt det vi önskar för våra egna "blonda och blåögda" ättelägg, önskar även dessa barns föräldrar för sina telningar.

Men - när jag stöter på dessa barn/elever/små människor utslängda i sina åldersrelaterade årskurser, kan jag inte underlåta att bli beklämd.
De har en viss begränsad tid på sig att tillägna sig de mest basala kunskaperna innan de ska ut och frottera sig med jämnåriga.
Lärarna som ansvara för deras grundläggande utbildning i svenskt samhällsskick, återfinns i min vänskapslista.
De är makalöst tålmodiga, pedagogiska och uthålliga. 
Ändå...

Inkludering är bra
Inkludering ger tillhörighet i det nya samhället.
Inkludering är nyckeln till ökad språklig medvetenhet.
Inkludering är - roten till en del av problemen!

Det.
Finns.
Inte.
Tid.
Eller.
Kompetent personal.
Nog!

Vi/mina kollegor sliter som djur för att hitta individanpassade läromedel, adekvat undervisning på individnivå, tid och utrymme för att verkligen möta eleverna på deras plattform.
Det räcker inte!

Jag sitter inte på några ultimata patentlösningar, inga universella botemedel mot krig, svält, befolkningstillväxt, umbäranden, skattetryck, geografiska flyktingplaceringar eller vatten- och födotillgång.
Jag ser bara vårt lilla hörn av världen som faktiskt kämpar med näbbar och klor över vattenytan för att göra det så bra som  möjligt - och ändå nästan drunknar av yttre omständigheters krav, önskemål, problemlösningar och ekonomiska intressen.

Är det rätt?

Borde vi inte alla ta ett solidariskt och universellt gemensamt beslut om att försöka rädda liv?
Kan vi inte enas om att min fiktiva favoritkaraktär; "Tokige-Frans-i-Svängen" borde få kunna ha en given plats i vårt samhälle?
Alla kan inte vara akademiker, alla kan inte kunna allt, Ingen Kan Allt!
Alla Behövs!

Men inte på samma plats...

Just saying....