tisdag 28 april 2015

Bland ekvationer, kalkyler och offerter

Vissa dagar skramlar det bara till.
Inte enbart för att det faktiskt är normaltillståndet i mitt liv - utan för att vissa polletter dimper ner på rätt ställe.
Idag insåg jag till exempel att jag är en betydligt mycket bättre person på att förklara märkliga problemlösningstal i matematik, än vad jag någonsin vågat drömma om.

Alltså - vi ska inte glömma bort att jag valde Humanistisk linje på gymnasiet en gång i tiden, inte för att jag var så ohemult intresserad av att tillägna mig kunskaper i främmande språk - som för att undgå fler mattelektioner!
Ändå verkar det som om mitt relativa ointresse/kunskapsnivå/matematiska tänkande är en ångström (!) bättre än vad jag vanligtvis försöker göra gällande!?

Jag har nästan tillbringat all min vakna tid, både på jobbet och hemma, med att räkna, förklara, peppa och klura på just mattetal idag.
Nu är det verkligen inga kärnfysik-rymdforsknings-rädda-världen-uträkningar vi pratar om men utifrån min horisont är det anmärkningsvärt många timmar som ägnats åt ämnet.

Först lekte vi matteprov på morgonen, sen praktisk tillämpning av tidigare matematiskt framställda ritningar- skalenligt -därefter mer problemlösning, följt av 2av4 egna barns matteläxor som innehöll en del bråk, x/y-faktorer och busenkla ekvationer.

Och däremellan har jag roat mig med att göra överslag av störst ekonomiska besparing, kontra insats, kontra offertkalkylsjämförelser av jord-, vs bergvärme för vår gårds räkning.

Någon som har åsikter om bäst eller sämst här, räck upp en hand, tack!

Till sist ska ni även få ett klockrent boktips för matteovilliga barn; Sifferdjävulen!
Någonstans i mina gömmor finns den, redo att letas fram och läsas högt för nästa kull barn i det Mångmammska hemmet.

(Men hörrni, har ni några som helst åsikter om det här med berg/jordvärme - hojta till är ni snälla)!

måndag 13 april 2015

Sprickfärdig av stolthet!

Ibland glömmer jag bort att jag är en så kallat "skrivande person".
En sådan som inte mår fullständigt komplett bra om jag inte får knattra på tangenter, spreta ner spridda anteckningar, lämna drivor av lappar om besynnerliga tankar, åsikter eller fixa idéer runtomkring mig.

Tur att jag blir påmind om det lite då och då.

I lördags ringde storadottern mig och svarade bara kryptiskt att: "jag ska bli utgiven".
Givetvis var jag full av frågor, illtjut och gratulationer - på en och samma gång.
Idag är det offentliggjort från förlagets sida.
Dotterns debutroman - är inte bara solklar vinnare i deras tävling - utan även tänkt att bli tryckt och utgiven vad det lider.

Jisses så ohemult roligt, stolthetsframkallande och galet det-händer-inte-på-första-försöket-artat det är!

Som tur är, fick denna vinst mig att komma ihåg min blogg som numera för en tynande tillvaro.
Visserligen lämnar jag fortfarande drivor med lappar, anteckningar, planeringar, sammanställningar och utvärderingar efter mig men kanske snarare av arbetsrelaterad karaktär än lustfylld blogg/krönike/skönlitterär dito.

Å andra sidan klagar jag verkligen inte.
Att ranta runt i skolkorridorer dagarna i ända, slåss med bångstyriga tonåringar, utbyta erfarenheter med kollegor och ha åsikter om pedagogik stup i kvarten är vansinnigt underhållande det med.

Annars hade jag nog inte börjat planera för en fortsatt karriär inom skolans värld efter kommande sommarlov.
För det har jag.
Planer alltså.
Karriär är nog att ta i lite men elevhänget gillar jag.
Skarpt. 

Ännu-allra-mest-lattjo är ändå att dottern vann!